Jag heter Malin Kivelä och bor i Helsingfors, där jag också är född. Min barndom och mina tonår tillbringade jag i Källstrand i Esbo, en frodig förort med höghus, radhus, skog och sjö. Numera finns där till och med en Hesburger.
Jag är författare. Jag har skrivit romaner, barnböcker och dramatik och också jobbat med tidskrifter. Jag är viceordförande för Finlands svenska författareförening sedan ifjol. Jag skriver på svenska för att det är mitt modersmål. Jag kan inte skriva lika bra på något annat språk, det kommer jag aldrig att kunna. Det kan störa att läsekretsen för finlandssvenska böcker är så liten och till exempel undergroundscenen så begränsad. Jag känner mig som en finländare, men också nära de andra nordiska länderna. Mina verk har översatts till finska, ryska och danska. Det känns bra att ha blivit översatt, speciellt till finska.
Romanen känns som den genre där jag är som friast och kan undersöka det som intresserar mig mest, både språkligt och innehållsligt. Just nu har jag min fjärde roman under arbete. Den heter Hjärtat och handlar om en surfande kardiolog och en mamma till ett nyfött barn med hjärtfel, en vinter, en stad som påminner om Helsingfors, livets sköra, blodröda tråd. Jag skriver inte intrigdrivna romaner. Berättelser från a till ö är inte det som främst intresserar mig. Jag tycker inte heller att livet ser ut på det sättet, utan det är mycket mer mångfacetterat och massivt och märkligt än så. Jag känner inte igen mig i den populära indelningen prosaister/poeter. Varje mening är viktig, varje ord. Ljudet, stämningen. Det som inte sägs. Jag slipar och slipar. Raderar och raderar. Av allt material som fastnar på mig, av allt som jag vill ha sagt, försöker jag mejsla ut endast det klarast lysande. Jag är förbryllad över vår tillvaro på jorden och försöker kommunicera denna häpnad – klargöra ens en mikroskopisk del av varat genom det jag skriver. Jag strävar efter att beskriva sådant som inte benämnts tidigare. Jag älskar själv att läsa sådant eller få ta del av sådana tankar. Men det är svårt och kraven blir höga. Jag upplever allt mer att det jag skriver måste kännas extremt bra och viktigt för att det alls ska vara någon idé att publicera det.
Jag har studerat journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och skådespelararbete i England. År 1997 jag var med och grundade experimentteatern Skunkteatern som verkade i diverse källarhålor i ungefär tio år. Vi hade en klar strategi och ambition och ville förnya teatern i Finland. Det var ljuvligt men slitsamt, fattigt och marginellt. Så småningom, då jag fått barn, tänkte jag att jag måste ta itu med mitt konstnärskap, fokusera. Äntligen skriva en bok, ha något konkret att stå på. Visa upp? Jag tvivlade aldrig på att det skulle lyckas. Inte vet jag hur jag var så självsäker, något slag av självbedrägeri måste ha varit inblandat, eller så hade jag redan tagit ut alla mina nojor på teatervärlden så litteraturen stod fri. Jag hade alltid läst och älskat att skriva, och blivit uppmuntrad för det, och alltid drömt om och tänkt mig själv ha ett liv som konstnär, kanske eftersom det verkade vara det enda sättet att undslippa vad som tycktes mig ett utstakat och slentrianmässigt liv. Numera förstår jag att en del verkligen skulle avsky att leva med den osäkerhet som tillhör författarlivet.
Speciellt ville jag inte hamna in i den traditionella kvinnorollen, och jag sög under uppväxten i mig berättelser om kvinnliga konstnärer, romantiserade dem också förstås. Men det kändes som det enda alternativet. Att komma bort från de självklara förväntningarna. Men länge visste jag inte vad jag var och vad jag kunde och inte kunde, eller behövde kunna. Jag tycker att jag först nu, vid 43, har något slags aning om vad jag vill och inte vill. Vad jag får vilja. Vad jag inte ska bry mig om att andra kanske tycker. Ingen vet mer än någon annan sist och slutligen. Vi sitter alla på den här planeten i rymden på obestämd tid, man måste försöka leva på sitt sätt, utan att göra andra illa, förstås.
Jag ville också ha barn. Jag tänkte att det skulle få lov att gå att kombinera med konstnärskapet. Nu har jag fyra och det har format mitt sätt att jobba, på gott och ont. Jag var ganska kaotisk tidigare och hade svårt att hålla en normal dagsrytm med normala måltider och tillräckligt sovande. Nu skriver jag då barnen är i skolan och på dagis, det är min enda möjlighet. Och så ofta jag kan åker jag utomlands och skriver och samlar material – upplever denna andra miljö. Jag har ett arbetsrum där jag jobbar. Då vill jag vara helt ensam och förfoga över mina timmar. Jag går på danstimmar en del morgnar, och yogar och cyklar och springer, jag måste röra på mig mycket för att må bra. Ibland rymmer jag till ett café och skriver, det går också bra. Ibland nästan bättre, då där finns andra människor runtomkring, men utan krav på mig. Hemma är det svårt att skriva för tillfället. Ganska ofta jobbar jag ändå också på kvällarna då alla andra gått och lagt sig. Egentligen jobbar jag nästan hela tiden, för att vara ärlig. Jag antecknar saker jag kommer på i min telefon eller på någon lapp. Samlar sedan lapparna och forslar dem till arbetsrummet. Tappar bort hälften på vägen. Speciellt dem med de genialaste idéerna förstås.
Jag har oftast många projekt på gång samtidigt. Jag drömmer om att bara skriva på min roman. Sitta långa dagar, bara med den. Sjunka in i den världen på heltid. Man behöver en väl avvägd blandning av leda och koncentration för att skapa, som Sigrid Combüchen skrev i sin fina bok Spill. Men dels måste jag försörja mig, och därför tackar jag ja till de flesta uppdrag som verkar det minsta intressanta, och dels är jag rastlös och orkar inte sitta still med samma sak så länge. Jag är ganska social och det passar inte riktigt ihop med det här jobbet. Jag försöker nu få alla andra mindre projekt färdiga och inte påbörja några nya, så att jag kan koncentrera mig på romanen. Men tiden går. Jag har av dessa andra projekt inplanerade fram till år 2020. Och de är också nästan alltid roliga, men i något skede uppslukar de mig totalt, de också. Och jag vill alltid att de ska bli jättebra. Så inget jobb är litet. Att skriva dramatik går allt bättre, det känner jag, och även om jag alltid skrivit det också och teatern känns som hemma, så har jag kanske först nu börjat skriva sådana pjäser som jag verkligen ser ut som jag vill. Jag vill att de ska vara vilda, men de kan inte vara oförståeliga. Vilda men djupa. Det blir ännu mer att skära ner och koncentrera då jag skriver dramatik.
Mina barnböcker bygger på en enkel idé som slår mig (en man som alltid bara är snäll, barn som bara tittar på tv, tv:n går sönder men de lär sig inget av det, en fet ponny som hittar sin glädje) och de går fort att skriva. Tidskrifterna jobbar jag med då jag har explicit politiska behov som behöver en snabbare kanal, som t.ex. då vi grundade den antirasistiska tidskriften Plir med Stella Parland år 2014.
Jag gör också performancer, ofta tillsammans med min kollega Hannele Mikaela Taivassalo. Ifjol gjorde jag min första egna performance, DADA FAIL, om den fiktiva dadakvinnan Chichi van der Hünckelstraße, som kröp ut ur ett gammalt skåp en gång i timmen under sju timmar under en festival för att fira dadaismens 100-årsjubileum.
Jag har varit lyckligt lottad och fått årsstipendier från privata fonder och staten många gånger. Utan dem skulle jag inte kunna leva som författare. Bokförsäljningen, speciellt för en svenskspråkig författare i Finland, är inte stor, och övriga möjligheter att tjäna pengar inom yrket finns det inte många av.
Å andra sidan verkar det svårt att försörja sig och leva ett normalt liv även som vanlig medelinkomsttagare i Finland nu. Jag upplever att samhället står mitt i en våldsam förändring där klyftorna mellan de rika och alla andra blir bara större, med följder som rasism och andra extremismer. Det oroar mig.
Upphovsrätten är viktig för mig eftersom det enda jag kan är att skriva och det enda jag har är det jag skrivit. Mitt liv har gått ut på det. Det som ser lätt ut är det inte. I och med internet blir allt mer och mer allas, men jag är nog ändå inte tillräckligt generös och tillfreds med mitt allmänna värde som enbart en organism bland andra på jorden för att dela mina skapelser till den allmänna potten utan någon som helst klassisk ära.
De upphovsrättsliga ersättningarna ligger vanligen kring några hundra euro i året för min del, så de utgör inte en stor inkomstkälla för mig.
Jag får ibland frågan om jag inte borde skriva enklare för att sälja mer. Svaret är att jag inte kan skriva annorlunda än jag skriver. Och även om jag kunde det så skulle jag inte vilja det, att skriva på ett visst sätt för att sälja eller bli känd eller något sådant känns som själva motsatsen till det jag vill. Jag vill givetvis ha läsare, för utan dem är jag knappast författare, och jag vill givetvis kommunicera. Men för mig var hela idén med att bli författare starkt förknippad med att inte behöva bli en del av det system som främst strävar efter största möjliga ekonomiska vinst.
Jag anser att konst inte behöver generera ekonomi. Allt kan inte mätas i pengar. Det finns andra värden, som jag hävdar är viktigare. Jag tror överhuvudtaget att vi måste sluta leva för att konsumera, sluta se allt som en tävling och sluta dela in folk i vinnare (rika) och förlorare (fattiga), inte minst med tanke på klimatförändringen och de stora hoten mot vår miljö som verkligen är reella nu och som blir värre ju djupare vi sjunker in i konsumism och neoliberalism. Numera talar man om läsare som kunder och en författare bör helst vara snygg och utåtriktad för då kan hen tänkas sälja möjligast mycket böcker. Världen har ju aldrig varit perfekt, men vissa omänskliga tendenser håller på att förvärras. Samtidigt finns ju allt fler som verkligen tänker på de här sakerna och gör något åt dem.
Jag hoppas att Finland fortsätter tänka långsiktigt och stöda sina konstnärer genom generösa stipendier, eftersom konst behövs, i sig, den föder empati, tolerans, nya tankebanor, den förvirrar och förenar (och kan på så sätt även föda nya ekonomi, om det är den man absolut vill åt). Jag hoppas att Finland tänker långsiktigt också i flyktingfrågan och öppnar gränserna mer storsint för dem som behöver det. Vi behöver mångfald i landet. Inte bli en ängslig, perifer liten stat utan liv.
Malin Kivelä
Foto av Malin Hannele Mikaela Taivassalo
Foto av Malin in Tokyo Roleff Kråkström
Foto av Malins performance Tina Axelsson
